BblackStar

Hej hopp!
Har studiedag,fattar inte varför jag gick upp vid åtta, men här är jag, Pigg och glad jag vill ha choklaad! Det där skrev jag för att det rimmade (a) Jag höll ju på att skriva en lång sak här på bloggen och det var bara en del av det, ni vet den där "novellen" om en tjej som heter Marilyn, mer behöver jag inte förklara. Jag hade skrivit en bit på bloggen och sen har jag fortsatt att skriva i ett block här hemma, blocket har tyvärr försvunnit..MEN. Jag håller på att skriva en annan på engelskan, har börjat att skriva den på svenska så att jag kan få in den i bloggen också. Vi fick välja mellan fyra rubriker, Alla trodde att jag skulle ta Horror Of School eftersom jag är den typen som gillar skräck, men dom hade fel. Jag tog, The Day I Saved The World, klaga helst inte på att den liknar någon film ni har sett,för jag vet själv att den är lite lik någon av dom filmerna..ni kommer att förstå. Just nu testar jag olika sett att skriva på så att jag hittar en stil och kan göra den till min egen.

Innan ni läser den lägger jag in en låt! I hope You like it!




The script har förresten många bra låtar,Try it! :)

Här kommer novellen (RIKTIG SLARVIG):

ღ The Day I Saved The World ღ

2 MÅNADER TIDIGARE (STORBRITANIEN)

Solen skiner och värmen får mig att svettas. Runt omkring mig går flera barn med en varsin glass. Jag går med tvillingarna i handen. Det är lördagen den 26 Juni 2034. Jane och Julie klagar över att det är alldeles för varmt och dom har rätt,det är för varmt.
"Jag vill ha glass!" tjöt dom i kör. Vi stod redan i kön och dom är fyra år,otåliga som fan. Det är säkert sex personer framför mig och ännu fler bakom mig. Jane och Julie börjar bli trötta och griniga, kanske inte så konstigt med tanke på att dom inte har sovit på hela dagen.
"Vi får vänta lite,det är några framför oss." Sa jag vänligt. Både Jane och Julie hade blont hår och små,små docklockar som dansade på deras axlar så fort dom rörde på sig. Alla i familjen hade klarblå ögon utom jag, det vill säga mamma och tvillingarna. Pappa dog för ett par år sen, men hade samma bladgröna nyans på sina ögon som jag har på mina. När jag beställt glass till mig och tvillingarna satte vi oss på en tom parkbänk i solen. Det är inte ett enda moln på himlen och parken är fylld med människor. Dom flesta trängdes i glasskiosker eller i skuggan. "Nenne?" sa Julie och kollade på mig med sina stora ögon. Egentligen heter jag Saphire,men enda sen tvillingarna föddes har dom kallat mig för Nenne. Jag svarade genom att kolla på henne.
"Kan jag få en sån kudde?" sa hon och pekade på en brun fluffig figur på marken. Inte förens den började gå såg jag till min förvåning att det var en hund. "Det är en hund" sa jag och försökte hålla mig för skratt.
"Nej! Det är eb kudde!" skrek hon i protest. Jag sa inte emot, jag menar, vem vill ha en skrikande syster att ta hand om?
Vi satt tysta och åt på glassarna,jag njöt av solens värme mot mina bara armar. På bara några sekunder var det som om staden var lagd i mörker. Jag kollade upp mot himlen och såg till min förvåning ett gigantiskt flygplan över mitt huvud, eller är det ett skepp? Det första som styrde mig därifrån var min nyfikenhet, jag ville se det landa.
"Titta,Nenne!" Sa Jane med sina stora ögon. Hennes ögon brukar vara stora,jag trodde inte att dom kunde bli större fören nu. Jag tog tvillingarna i handen och följde efter folkmassan. Jag trängde mig förbi flertal åskådare och kom till en avspärning. Poliserna stod redan vid dom och hindrade människor för att ta sig förbi. En polis,som var en man stod framför mig och visade att jag skulle stanna där jag stod. Skeppet som nyss varit i luften var på väg att landa på den stora åkern. Tvillingarna höll i mig hårt. Löv och gammalt skräp flög omkring och det fläktade starkt i ansiktet. När det svarta skeppet landat lyste solen klart igen. Alla,eller iallafall jag väntade spänt på vad som skulle hända härnäst. Dörren,eller luckan var synlig, någonting sa mig att det här inte var planerat av staten. Min instinkt sa åt mig att springa min väg,men jag ville se. Jag ville stå kvar och se vad det var där inne. Polismännen hade kommit snabbt och även dom såg nyfikna ut, kanske såg dom mer oroliga ut? Den stora luckan till skeppet öppnades långsamt. Ett starkt sken syntes från springorna. Snart uppenbarades flera konstiga varelser i öppningen. Det var svårt att se hur dom såg ut,men från mitt mänskliga öga kunde jag se att dom inte var människor. Dom höll i ett varsitt metallföremål som blänkte i solens strålar. dom lyfte metallföremålen och avfyrade något, med ett ekande skräll föll polismannen framför mig ner på marken. Hans ögon var uppspärrade och munnen såg ut som ett gapande hål. Blodet sipprade ut ur bröset på honom och snart låg han och badade i sitt eget blod. Han var utan tvekan död. Människorna omkring skrek av skräck. En del flydde och släpade med sig sina barn. Varelserna var snabba och avfyrade skott efter skott, det ekade mitt huvud om och om igen. Jag stod stilla och såg allt som i dimma,jag vaknade ur mina tankar. och kollade på tvillingarna som stod lutande mot mig med stängda ögon. Jag måste skydda dom,tänkte jag. Jag hukade mig ner så att jag var i samma höjd som dom.
"Julie? Jane?" sa jag med gråten i halsen. Jag srök undan Janes hår ur hennes ansikte och dom mötte min blick med tårar i ögonen.
"Vi måste ge oss av,så försök hålla ihop,lyssna på mig om ni vill överleva,förstår ni?" Båda nickade till svar. Jag tog dom i handen och försökte ta mig förbi alla döda kroppar utan att trampa på dom. Jag hörde skrik från alla håll och det var blod överallt. Byggnader rasade och hela staden stod i brand.
"Nenne!" skrek Jane skräckslaget och pekade framför mig. En av varelserna stod framför mig. Den var två meter lång, hade någon form av dräkt på sig. Den såg slemmig ut och det såg ut som slangar satt i varelsens ansikte. dom rörde på sig och slingrade sig som ormar. Varelsen öppnade munnen och jag tror att det skulle likna ett ondskefullt flin. Den här varelsen hade inget vapen. Ögonen var orange aktiga och färgen på varelsen skiftade mella svart och brun. Tänderna såg syl vassa ut och skulle beskrivas som hajtänder. Den hade långa klor som såg minst lika farliga ut, jag vände mig om och sprang med Julie och Jane. Jag kunde höra snabba klampande steg bakom mig och paniken välvde upp i mig. Jane skrek och Julie grät. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag är rädd och skälvde i hela kroppen,men viljan fick mig att vilja fortsätta, varför ska jag ge upp? Jag kom till ett gammalt hus gjort av tegel, gick runt det och ställde mig mot väggen, vi alla andades ut. Vi var ensamma. Det enda jag kunde höra var dom klampande stegen upphöra,mina egna hjärtslag och Julie och Janes snyftande. Jag såg en gång melan två hus och till tillfället att smita in där. Det var mörkt och tyst, vi smög så bra vi kunde. Det var mörkt. Jag gömde tvillingarna och mig bakom en stor soppkontainer.
"Är ni okej?" sa jag viskande. Båda mummlade ja och jag tog det som ett gott tecken. I morgon skulle dom bli fem och nu kändes den dagen så långt borta.

Jag vaknade av att någon puffade på  mig, det var Julie. solen hade gått ner och snart var det mörkt. Jane sov i min famn. Jag lyssnade noga efter röster eller i det här fallet,skrik och klampande steg. Men det var dödstyst. Jag tog det som ett gott tecken.
Vi gick bland döda kroppar. För några timmar sen hade vi varit glada och trygga. Nu var vi förkrossade och gick bland döda kroppar med bekanta ansikten. Det var fullmåne och jag såg att fordonet som varelserna tagit sig hit med stod kvar på åkern. Ett plingande ljud hördes från en av kropparna, jag följde ljudet och hittade en mobil. Den ringde.
"ska inte du svara?" Sa Julie och kollade på mig. Jag böjde mig ner nära kroppen och kände stanken av död och svett. Jag tog mobilen ur bröstfickan på den döde mannen och svarade.

"Hallå?" min röst skakade och jag var nära till gråten.
"Vem är det?" hördes en klen röst från telefonen.
"Jag är Saphire, vi behöver hjälp. Alla är döda. Det är bara jag och mina systrar här. Jag kan inte se någon annan levande själ utom dom där monstrerna.Snälla, kan ni hjälpa oss?" Det var tyst ett tag och jag bröt ut i gråt. Både Jane och julie klappade tröstande mig på händerna.
"Jag kan inte,det är samma sak här.Förlåt, men varför har du Stefans mobil?" jag kollade ner på den döde kroppen och svalde en klump.
"Han är död" sa jag och samtalet bröts, jag stoppade ner telefonen i fickan, den skulle jag kunna ha användning för. Jag sjönk ner på den blodiga marken och slog nävarna i en vägg. Julie och Jane grät också.

Vi hade gått i flera timmar och inget tecken på en levande människa hande synts än. Vi försökte vara så diskreta som möjligt. Vi satte oss vid ett hus och vilade. Snart dök det upp en läskig varelse framför oss. Den såg hotfull och arg ut. Jag och tvillingarna försökte fly i timmar från den varelsen. Vi kom till en båthamn,på något sätt måste vi kunna ta oss härifrån tänkte jag. "Vänta här,jag måste kolla om någon båt funkar" sa jag och lämnade tvillingarna en bit ifrån båtarna. Jag hittade en fungerande båt,den var hel och liten. En robåt,vilket inte skulle föra oväsen. Jag hörde en skrik som skar in i mina öron. Jag sprang mot tvillingarna som stod och skrek. Dom höll om varandra. En varelse stod med ryggen mot mig. Jag visade åt tvillingarna att vara tysta om att jag var bakom honom. Jag kollade panikslaget mig omkring och såg en åra som mycket väl kunde komma till användning. Jag smög fram så gott det gick, men varelsen hörde mig ändå. Han vände sig om och såg på mig. Jag höll åran som om det var ett basebolls trä. Och högg.Men det verkade inte göra någon effekt på varelsen. Julie skrek och sprang fram till monstret. Hon använde sina små korta ben och sparkade på på den. Snart grep han tag om hennes hals och slet av huvudet som om det var ett kryp. Han slängde iväg hennes livlösa kropp och jag kände skräcken i mig. Jag stod som förlamad och såg på Julies döda kropp på marken. Jane. Det var en enda tanke med en stor betydelse. Jag sprang fram till henne och grep tag i hennes hand. Hon följde lydigt efter,men vi hann inte särskilt långt förens en annan varelse stod framför oss. Han kollade på Jane och tog tag i henne hur lätt som helst.
"NENNE!" skrek hon och tårar började rinna längst hennes kinder.
"JANE!" skrek jag. Varelsen släpade iväg henne som om hon var en trasdocka. Jag sprang mot varelsen och brydde mig inte om mitt liv just då,bara Jane klarar sig, jag sprang och sprang. Jag hörde Janes röst ropa på mig så tydligt. Men varelsen var redan borta och jag satt på knä på marken. Inte förens efter flera timmar visste jag att dom båda var borta jag ropar fortfarande på dom,i hopp om att någon av dom ska svara,men det gör dom aldrig.

Jag tog robåten och lämnade mitt land. Vart jag är på väg vet jag inte. En sak var jag helt säker på och det är att jag måste slåss mot dom snart igen. Det finns en möjlighet att Jane fortfarande är vid liv. En gnista hopp finns det alltid.
"Jane, jag lovar dig att jag ska hämta tillbaka dig!" sa jag ut i mörkret. båten guppade på vattnet, men jag kände mig säker här ute. Inga monster, inget blod, men jag visste mycket väl att jag snart skulle få möta det igen, och rädd kommer jag alltid att vara så länge dom existerar.



(OMSLAGET)


XoXo
BblackStar ♥