BblackStar

 

Jag har säkert suttit här i två timmar, bara hoppats på att allt bara var en dröm, men nu är det inte det, eller? Dr Kennedy sitter på stolen mitt emot mig, den ser obekväm ut. Jag undrar vad han tänker på? Tycker han att jag är knäpp? Sjuk? Fascinerar jag honom?

Dr Kennedy tar fram ett block och rotar i en väska. Han tar fram en penna och börjar anteckna i sitt block. Ska jag fråga honom? Ja, det kanske är bäst. ”Du tror väl inte på utomjordingar?” Han slutade skriva och höjde på ena ögonbrynet. Han log bakom den buskiga mustaschen. ”Jodå” Jag såg på honom att det var lögn, hans ord var inte särskilt övertygande. Dr Kennedy harklade sig och skrev i blocket igen. ”Du vet väl att du inte behöver skriva ner allt jag säger och gör” sa jag lugnt. Han fortsatte att skriva och jag sträckte på ryggen och kollade på honom och jag väntade på svar. ”Jag vet.” Sa han dröjande.

”Men du gör det?” Det lät mer som en fråga än ett konstaterande. ”Japp” Den här gången svarade han snabbt och tvärt. ”Du bryr dig inte va?” Sa jag med irritation i rösten. Han suckade och lade ifrån sig pennan och blocket på bordet. ”Skulle du tro mig om jag hittades mitt ute på en åker och berättade att jag blivit bortförd av utomjordingar?” Jag tänkte en lång stund och insåg och insåg plötsligt att det låter helt galet, men jag tror på så många saker. Det skulle vara möjligt att jag inte skulle tro, men mer möjligt att jag skulle tro på det. Fast det är ju bara jag. Alla tror inte på övernaturliga saker. ”Du har inget bevis på att dom inte finns och jag blev bortförd av dom, jag lovar!”Sa jag.” Nej, men du har inget bevis på att dom finns. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro.” Han såg rastlös ut och började rulla tummarna. ”Dr Kennedy…” Började jag. ”Mrs Bluburger, det kanske är bäst att du söker upp en läkare. Jag säger inte det här som din Professor utan som... En vän.” Dr Kennedy reste sig upp och klappade mig på axeln. ”Men...” Jag orkade inte säga emot honom, vem skulle tro mig? ”Gå hem och vila, klockan är mycket och du behöver sova. Kom tillbaka om en månad, då mår du säkert bättre. Sköt om dig lilla vän.”

Jag såg honom ta med sig sina saker och gå ut ur rummet. Nu satt jag ensam i skolans allrum. Jag såg mig omkring efter en klocka och såg den hängandes mot den orangea tapeten. Klockan visade kvart över tolv och jag kände att ögonlocken blev tyngre och tyngre. ”Det är bäst att jag går” Sa jag till mig själv.

Jag gick ut i den långa korridoren och hörde en dörr smällas igen.

 ”Hallå!” Skrek jag ut i mörkret. Jag fick inget svar. ”Är det någon här? Är det du Dr Kennedy?” Jag hörde tunga fotsteg längst bort i korridoren, dom hördes allt tydligare. Jag blev rädd och började springa åt ett annat håll, det hål som ledde bort från fotstegen. Men vänta! Är inte utgången åt andra hållet? Paniken steg inom mig och min rädsla växte sig allt starkare.

Jag fortsatte att springa tills jag inte orkade mer. Mina knän vek sig under mig och jag föll hårt mot sten golvet. Jag kröp in i ett hörn, jag hade nått korridorens slut.

Tänk om det är utomjordingarna? Tänk om dom tänker ta mig igen?

Jag började skaka och jag satt hopkurad som en boll med knäna mot hakan.

Jag började gråta, jag kunde inte hindra tårarna.

Hjälp mig! Skrek jag i mitt huvud.

”Var inte rädd, jag är här för att skydda dig.”Jag hörde rösten i mitt huvud så tydligt. ”Vem är det?” Sa jag osäkert, min röst lät så ynklig.

Jag kikade ut i mörkret och försökte se ifall någon var där. Fotstegen hördes inte längre.

Jag reste mig upp och försökte ta mig fram, jag tog stöd med hjälp av väggen.

Det gick inte så bra att smyga fram i mörkret eftersom jag inte kunde se vart jag satte mina fötter.

Jag passerade dörren som jag hade gått ut från för bara en stund sen. Jag började springa lite lätt, men snubblade över något. Jag vände mig om för att se vad det var och såg en boll ligga där, den låg väl inte där tidigare idag? Jag var rädd, men jag fortsatte att gå, jag letade efter utgången, men var är den?

 

Jag såg någon stå mot väggen bara några meter framför mig, jag sprang fram och ramlade i något blött, jag kollade på mina fingrar och såg att det var rött. Blod? Jag kollade upp mot personen mot väggen och kände genast igen den buskiga mustaschen. ”Dr Kennedy?” Jag reste mig upp och gick fram mot honom och jag såg att hans vita rock var sönderriven. Vad hade han gjort? Visserligen hade han ett temperament som ingen stod ut med, men bara för att han inte orkade med mitt snack om utomjordingar behöver han väl inte riva sönder sin rock.

”Nu vill jag att du svarar mig!” Sa jag ilsket. Han såg helt vettskrämt ut.

Dörren bakom mig smälldes igen och jag kände paniken sprida sig i mig igen. Jag vände mig hastigt om och såg en varelse som jag trodde bara hade hemsökt mig i mina drömmar, ingen hade trott mig så jag började tro att det bara var en dröm. Varelsen som stod där sa något helt oförståeligt. Han pekade på Dr Kennedy och jag såg att Dr Kennedy försökte säga något.

Det enda jag uppfattade var något i stil med: ”Förlåt, Jag tror dig” och sen somnade han in för evigt. ”Nej, Dr Kennedy! Kom igen kämpa!” Jag vände mig om mot varelsen och insåg plötsligt vad den var för något. ”Du dödade honom!” Skrek jag. Jag var rädd för varelsen men samtidigt inte.

Jag såg utgången bara en bit ifrån mig och insåg plötsligt att jag kunde fly från varelsen.

Jag fick lämna Dr Kennedy död och fastspikad på väggen i den mörka korridoren.

Jag skulle precis springa när jag kände någonting vasst borra in i mig, jag kollade varelsen i ögonen och insåg att det skulle vara det sista jag någonsin såg.

En utomjording som jag hade mött en gång tidigare, som kanske redan då hade gett mig budskapet om att det här är den sista natten.

Jag såg helt plötsligt en väldig ljus gestalt.

”Jag sa att jag skulle skydda dig, det är din tur nu”

Jag förstod ingenting om vad hon pratade om. Hon var så vacker.

Den sista natten jag någonsin upplever har kommit.

Jag kände mitt hjärta banka hårdare och hårdare.

Just nu vet jag att det finns många övernaturliga saker. Bara för att det låter helt galet eller för att just du inte har sett något av det så betyder det inte att det inte finns. Men du får tro på vad du vill, just utomjordingar är min starka tro. Någonting finns där ute, det vet jag.

Kom ihåg att även fast du tror att du är ensam så är du aldrig det.

Jag kände alltid att någonting fanns nära, jag dog inte förgäves, jag dog av att veta för mycket av sanningen.

En dag kanske är du som får uppleva den sista natten någonsin.

 

Dom finns

 

/Alice Believe ♥





XoXo
BblackStar ♥