BblackStar

Ni ska veta att jag är otålig själv med att vänta på att novellen ska bli klar, men här kommer lite til lav den(ni får läsa från hela början) och jag hoppas att ni gillar den :) Har fortfarande inget namn på den, så den får heta såhär sålänge :) & Tack för alla fina kommentarer jag uppskattar verkligen att ni vill hjälpa till :D ett stort plus till er!

It's only me who really need to know
Jag visste att jag inte fick vara här, mamma hade varnat mig för att gå ut,
jag visste att jag inte fick gå ut alls,inte på egen hand, men jag är ju inte
helt själv.
tänkte jag. För det var jag ju inte. Jag var med Jessie och Lloyd, men jag
kunde inte hjälpa det, mammas varningar skrek på mig, dom ville att jag
skulle hem.
Men jag ville inte, jag ville vara här, jag trivdes här. Jag ville inte tänka
på mamma där hemma, hon trodde att jag var inlåst på rummet.
Jag är trött på att bara sitta på mitt rum och läsa läxor, jag hade följd
alla mammas regler noggrant i femton år, i femton år hade jag suttit inomhus
för mamma ville att jag skulle vara "säker" Jag hade frestas att gå på
fester, men jag hade varit tvungen att följa mammas regler. Saken var den
att jag inte visste varför jag var tvungen att följa dom. Jag visste bara
att mamma ville det. Men i natt kunde jag inte motstå frestelsen att gå på
en fest. Det var magiskt att sitta mitt i rummet som var fullt med människor.
musiken dunkade i mina öron och det var ett ljud som jag var ovan vid, iallafall
om det var så högt, jag kunde nästan inte höra mina egna tankar. Någon hade
bjudit mig på dricka. Jag hade tagit emot det. Dom hade kallat det cider, men det
luktade saft så jag drack det, det smakade saft också, den var till och med lite godare
än mormors hemgjorda.Men saften gjorde mig yr, eller var det något annat? Kanske det
höga ljudet som jag var så ovan vid?
Allt det här var nytt, det var magiskt och riktigt skrämmande på samma gång.
Jag ville vara som dom här, jag ville vara som dom, jag ville ha deras mod.
Jag ville ha samma frihet. Enda gången som jag faktiskt fick gå ut var på vägen till
och från skolan, annars inte.Jag kunde höra deras blod pumpa i ådrorna.
Jag reste mig upp och skulle gå, men det var för vingligt och allting snurrade. Jag hade bara suttit
i den mjuka soffan och njutit av att vara där, ingen hade pratat med mig,
om man räknar bort Jessie och Lloyd som jag brukar hänga med i skolan. Jag hade hört
att några inte gillade dom, jag tyckte att det var konstigt eftersom dom var så roliga att umgås med.
Dom hade tankar som ingen annan hade och ett tag trodde jag att dom var något,men på doften
känner jag att dom är människor, förut avskydde jag människor,det var bara för att dom
alltid bar en skuld på sina axlar. Jag avskydde att jag levde bland dom, men nu älskar jag
kännslan av att leva bland dom. Människor är så ovetande om allting. Om dom var jag skulle
dom veta att att det övernaturliga faktiskt existerar, jag menar jag gör ju det. Jag vet att
ingen har hört talas om min sort.


Jag försökte tränga mig ut ur folkmassan och lyckades till slut, jag kände illamåendet och jag
undrar verkligen vart det kom ifrån. På vinglande ben letade jag efter vägen ut, men jag krockade med någon.
Jag föll hårt ner i golvet och skrapade upp knäet. Jag hörde att någon pratade med mig,men uppfattade inte
vad personen sa, jag kollade upp och möttes av ett par isblå ögon, håret var mörkt och ruffsigt, han log mot mig.
"gick det bra?" rösten var mjuk som samets och han hade väldigt blek hy för att vara människa.
Jag kände en varm doft komma från honom. Jag var som förtrollad och jag visste,bara visste att han inte var människa.
Han sträckte fram handen och hjälpte mig upp. Jag kunde inte annat än att stirra in i hans förtrollande ögon.
"Du ser ut att ha druckit alldeles för mycket, vad heter du?" jag släppte honom och var fast besluten att
klara mig själv. Jag började gå men benen bar inte, två starka armar var redan framme och dämpade fallet.
"Tack" sa jag. Jag hade aldrig pratat med någon förut, dom flesta trodde att jag var stum, men nu såg
jag att några stirrade på mig, hade jag sagt det där högt? "hon pratade" jag hörde deras tankar klart och tydligt,
men det enda som jag brydde mig om just nu var han som höll i mig. Det slog mig att jag inte hörde hans tankar.
Jag blev facinerad över att det kunde vara tyst någonstans där jag var, alla människor tänkte ju hela tiden,
hade han inga tankar? Det kändes som om mitt hjärta ville ta ett språng ut ur min kropp när jag kollade in i
hans ögon. "Jag är Marilyn" stammade jag fram och tvingade på mig ett leende. Han log så mycket
att han visade tänderna och jag tycktes se två spetsiga hörntänder, men det kanske bara var inbillning.
Troligtvist inte.


Det var skönt när det blåste kallt och jag gillade att ha honom där, men jag undrar verkligen vad
han är för något.
"känner du dig bättre?" jag nickade till svar, men egentligen så mådde jag inte bättre.
Han såg fundersam ut och jag undrade vad han tänkte på, jag ville ha honom, jag ville veta allt
om honom. Han hade en skönhet som jag aldrig tidigare sett. Den var bländande magisk. Jag ville fråga rakt
ut om vad han var, vad han åt, om han hade flickvän, varför jag aldrig sett honom tidigare.
Det kändes som om mitt huvud skulle sprängas av alla frågor. Jag vet inte ens vad han heter.
"Vad heter du?" fick jag fram, min röst var ljus och osäker, jag brukade inte använda den särskilt ofta eftersom det
inte har varit nödvändigt. Han kollade upp och in i mina ögon, det såg ut som om han funderade. Vet han inte
vad han heter?
"Elias" sa han och jag studerade honom ett litet tag, jag behövde inte göra det särskilt länge för att se att
det var en lögn.
"Du ljuger" sa jag och kollade ut över vattnet, det var mörkt och stillsamt. Jag väntade på svar.
Jag kollade på honom och hans ansiktuttryck sa mig ingenting.
"Jag heter Riley" Jag iaktog honom noga och såg att han var ärlig den här gången.
Varför ljög han om sitt namn?
Det kändes som om någon iaktog mig, någon som inte var som han eller människa,doften var ändå bekant.
Vi reste oss samtidigt och kollade omgivningen, han hade rest sig i samma hastighet som jag.
Han såg lika förvånad ut som jag antagligen var.Jag var rädd för att bli avslöjad och särskilt av honom.
"Jag måste hem" Sa jag snabbt och var på väg att gå när han tog tag i min arm.
"gå inte" det lät mer som en viskning. Jag ville gå, jag ville inte bli avslöjad. Hans blick bädjade mig om att stanna.
Jag ryckte åt mig armen. Jag måste motstå hans skönhet tänkte jag.
"Jag måste" sa jag så självsäkert jag kunde.
Jag började gå snabbt och försökte att inte titta bakåt, jag kunde höra hans fotsteg precis bakom mig.
"Vänta, Marilyn!" sa han lugnt. Det kändes inte bra när han sa mitt namn,det kändes som en dolk i bakhuvudet.
Vad ville han mig? Jag började öka takten och jag kände den där mystiska doften. Varningarna fortsatte att
skrika i huvudet och illamåendet blev värre.
"Jag måste hem,jag borde egentligen inte vara här" sa jag och började springa,men han sprang efter.
Paniken växte allt starkare. Räckte det inte att jag redan hade en förföljare? Måste jag ha två efter mig?
Inte bara det att två förföljde mig, ingen av dom var mänsklig,så som jag om inte värre.
"Snälla, jag har bara en fråga, sen går jag" sa Riley lugnt, jag suckade och vände mig om.
Jag möttes av hans blåa ögon och han drog lite på munnen. Jag väntade på att frågan skulle komma, jag
började bli otålig och snart tappade jag tålamodet helt. Han bara stod där som en idiot och stirrade på mig,
jag kanske såg ut som en clown, vem vet? Men jag brydde mig inte om mitt utseende just nu, jag ville bara
hem innan någon upptäckte att jag var borta. Mamma skulle bli galen om hon visste det och vem vet vad
mormor skulle ta sig till?
"Vad var det du ville fråga?" sa jag irriterat. Han öppnade munnen men stängde den igen, jag vände mig
om för att gå när han sa något.Jag vände mig hastigt om.
"Vad sa du?" Jag försökte låta lugnt,men jag var inte det, jag kände mig inte säker här.
"Vad är du för något?"

Gillar ni det? :) Behöver jag ändra på nånting? Säg bara till i så fall :D

Btw..Vad tycker ni om min nya design? :P

Kom ihåg att komma med förslag om saker som kan vara med, även saker som kan vara med i nya noveller :p
Var namnet bra? :D jag har säkert lika många frågor som ni möjligtvis har ;)

XoXo

BblackStar ♥

Jag visste att jag inte fick vara här, mamma hade varnat mig för att gå ut,
jag visste att jag inte fick gå ut alls,inte på egen hand, men jag är ju inte
helt själv.
tänkte jag. För det var jag ju inte. Jag var med Jessie och Lloyd, men jag
kunde inte hjälpa det, mammas varningar skrek på mig, dom ville att jag
skulle hem.
Men jag ville inte, jag ville vara här, jag trivdes här. Jag ville inte tänka
på mamma där hemma, hon trodde att jag var inlåst på rummet.
Jag är trött på att bara sitta på mitt rum och läsa läxor, jag hade följd
alla mammas regler noggrant i femton år, i femton år hade jag suttit inomhus
för mamma ville att jag skulle vara "säker" Jag hade frestas att gå på
fester, men jag hade varit tvungen att följa mammas regler. Saken var den
att jag inte visste varför jag var tvungen att följa dom. Jag visste bara
att mamma ville det. Men i natt kunde jag inte motstå frestelsen att gå på
en fest. Det var magiskt att sitta mitt i rummet som var fullt med människor.
musiken dunkade i mina öron och det var ett ljud som jag var ovan vid, iallafall
om det var så högt, jag kunde nästan inte höra mina egna tankar. Någon hade
bjudit mig på dricka. Jag hade tagit emot det. Dom hade kallat det cider, men det
luktade saft så jag drack det, det smakade saft också, den var till och med lite godare
än mormors hemgjorda.Men saften gjorde mig yr, eller var det något annat? Kanske det
höga ljudet som jag var så ovan vid?
Allt det här var nytt, det var magiskt och riktigt skrämmande på samma gång.
Jag ville vara som dom här, jag ville vara som dom, jag ville ha deras mod.
Jag ville ha samma frihet. Enda gången som jag faktiskt fick gå ut var på vägen till
och från skolan, annars inte.Jag kunde höra deras blod pumpa i ådrorna.
Jag reste mig upp och skulle gå, men det var för vingligt och allting snurrade. Jag hade bara suttit
i den mjuka soffan och njutit av att vara där, ingen hade pratat med mig,
om man räknar bort Jessie och Lloyd som jag brukar hänga med i skolan. Jag hade hört
att några inte gillade dom, jag tyckte att det var konstigt eftersom dom var så roliga att umgås med.
Dom hade tankar som ingen annan hade och ett tag trodde jag att dom var något,men på doften
känner jag att dom är människor, förut avskydde jag människor,det var bara för att dom
alltid bar en skuld på sina axlar. Jag avskydde att jag levde bland dom, men nu älskar jag
kännslan av att leva bland dom. Människor är så ovetande om allting. Om dom var jag skulle
dom veta att att det övernaturliga faktiskt existerar, jag menar jag gör ju det. Jag vet att
ingen har hört talas om min sort.

Jag försökte tränga mig ut ur folkmassan och lyckades till slut, jag kände illamåendet och jag
undrar verkligen vart det kom ifrån. På vinglande ben letade jag efter vägen ut, men jag krockade med någon.
Jag föll hårt ner i golvet och skrapade upp knäet. Jag hörde att någon pratade med mig,men uppfattade inte
vad personen sa, jag kollade upp och möttes av ett par isblå ögon, håret var mörkt och ruffsigt, han log mot mig.
"gick det bra?" rösten var mjuk som samets och han hade väldigt blek hy för att vara människa.
Jag kände en varm doft komma från honom. Jag var som förtrollad och jag visste,bara visste att han inte var människa.
Han sträckte fram handen och hjälpte mig upp. Jag kunde inte annat än att stirra in i hans förtrollande ögon.
"Du ser ut att ha druckit alldeles för mycket, vad heter du?" jag släppte honom och var fast besluten att
klara mig själv. Jag började gå men benen bar inte, två starka armar var redan framme och dämpade fallet.
"Tack" sa jag. Jag hade aldrig pratat med någon förut, dom flesta trodde att jag var stum, men nu såg
jag att några stirrade på mig, hade jag sagt det där högt? "hon pratade" jag hörde deras tankar klart och tydligt,
men det enda som jag brydde mig om just nu var han som höll i mig. Det slog mig att jag inte hörde hans tankar.
Jag blev facinerad över att det kunde vara tyst någonstans där jag var, alla människor tänkte ju hela tiden,
hade han inga tankar? Det kändes som om mitt hjärta ville ta ett språng ut ur min kropp när jag kollade in i
hans ögon. "Jag är Marilyn" stammade jag fram och tvingade på mig ett leende. Han log så mycket
att han visade tänderna och jag tycktes se två spetsiga hörntänder, men det kanske bara var inbillning.
Troligtvist inte.

Som sagt: Kom gärna med förslag om vad den ska heta och kom med ideer om vad som mer kan vara med :D

XoXo
BblackStar♥

Jag har säkert suttit här i två timmar, bara hoppats på att allt bara var en dröm, men nu är det inte det, eller? Dr Kennedy sitter på stolen mitt emot mig, den ser obekväm ut. Jag undrar vad han tänker på? Tycker han att jag är knäpp? Sjuk? Fascinerar jag honom?

Dr Kennedy tar fram ett block och rotar i en väska. Han tar fram en penna och börjar anteckna i sitt block. Ska jag fråga honom? Ja, det kanske är bäst. ”Du tror väl inte på utomjordingar?” Han slutade skriva och höjde på ena ögonbrynet. Han log bakom den buskiga mustaschen. ”Jodå” Jag såg på honom att det var lögn, hans ord var inte särskilt övertygande. Dr Kennedy harklade sig och skrev i blocket igen. ”Du vet väl att du inte behöver skriva ner allt jag säger och gör” sa jag lugnt. Han fortsatte att skriva och jag sträckte på ryggen och kollade på honom och jag väntade på svar. ”Jag vet.” Sa han dröjande.

”Men du gör det?” Det lät mer som en fråga än ett konstaterande. ”Japp” Den här gången svarade han snabbt och tvärt. ”Du bryr dig inte va?” Sa jag med irritation i rösten. Han suckade och lade ifrån sig pennan och blocket på bordet. ”Skulle du tro mig om jag hittades mitt ute på en åker och berättade att jag blivit bortförd av utomjordingar?” Jag tänkte en lång stund och insåg och insåg plötsligt att det låter helt galet, men jag tror på så många saker. Det skulle vara möjligt att jag inte skulle tro, men mer möjligt att jag skulle tro på det. Fast det är ju bara jag. Alla tror inte på övernaturliga saker. ”Du har inget bevis på att dom inte finns och jag blev bortförd av dom, jag lovar!”Sa jag.” Nej, men du har inget bevis på att dom finns. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro.” Han såg rastlös ut och började rulla tummarna. ”Dr Kennedy…” Började jag. ”Mrs Bluburger, det kanske är bäst att du söker upp en läkare. Jag säger inte det här som din Professor utan som... En vän.” Dr Kennedy reste sig upp och klappade mig på axeln. ”Men...” Jag orkade inte säga emot honom, vem skulle tro mig? ”Gå hem och vila, klockan är mycket och du behöver sova. Kom tillbaka om en månad, då mår du säkert bättre. Sköt om dig lilla vän.”

Jag såg honom ta med sig sina saker och gå ut ur rummet. Nu satt jag ensam i skolans allrum. Jag såg mig omkring efter en klocka och såg den hängandes mot den orangea tapeten. Klockan visade kvart över tolv och jag kände att ögonlocken blev tyngre och tyngre. ”Det är bäst att jag går” Sa jag till mig själv.

Jag gick ut i den långa korridoren och hörde en dörr smällas igen.

 ”Hallå!” Skrek jag ut i mörkret. Jag fick inget svar. ”Är det någon här? Är det du Dr Kennedy?” Jag hörde tunga fotsteg längst bort i korridoren, dom hördes allt tydligare. Jag blev rädd och började springa åt ett annat håll, det hål som ledde bort från fotstegen. Men vänta! Är inte utgången åt andra hållet? Paniken steg inom mig och min rädsla växte sig allt starkare.

Jag fortsatte att springa tills jag inte orkade mer. Mina knän vek sig under mig och jag föll hårt mot sten golvet. Jag kröp in i ett hörn, jag hade nått korridorens slut.

Tänk om det är utomjordingarna? Tänk om dom tänker ta mig igen?

Jag började skaka och jag satt hopkurad som en boll med knäna mot hakan.

Jag började gråta, jag kunde inte hindra tårarna.

Hjälp mig! Skrek jag i mitt huvud.

”Var inte rädd, jag är här för att skydda dig.”Jag hörde rösten i mitt huvud så tydligt. ”Vem är det?” Sa jag osäkert, min röst lät så ynklig.

Jag kikade ut i mörkret och försökte se ifall någon var där. Fotstegen hördes inte längre.

Jag reste mig upp och försökte ta mig fram, jag tog stöd med hjälp av väggen.

Det gick inte så bra att smyga fram i mörkret eftersom jag inte kunde se vart jag satte mina fötter.

Jag passerade dörren som jag hade gått ut från för bara en stund sen. Jag började springa lite lätt, men snubblade över något. Jag vände mig om för att se vad det var och såg en boll ligga där, den låg väl inte där tidigare idag? Jag var rädd, men jag fortsatte att gå, jag letade efter utgången, men var är den?

Jag såg någon stå mot väggen bara några meter framför mig, jag sprang fram och ramlade i något blött, jag kollade på mina fingrar och såg att det var rött. Blod? Jag kollade upp mot personen mot väggen och kände genast igen den buskiga mustaschen. ”Dr Kennedy?” Jag reste mig upp och gick fram mot honom och jag såg att hans vita rock var sönderriven. Vad hade han gjort? Visserligen hade han ett temperament som ingen stod ut med, men bara för att han inte orkade med mitt snack om utomjordingar behöver han väl inte riva sönder sin rock.

”Nu vill jag att du svarar mig!” Sa jag ilsket. Han såg helt vettskrämt ut.

Dörren bakom mig smälldes igen och jag kände paniken sprida sig i mig igen. Jag vände mig hastigt om och såg en varelse som jag trodde bara hade hemsökt mig i mina drömmar, ingen hade trott mig så jag började tro att det bara var en dröm. Varelsen som stod där sa något helt oförståeligt. Han pekade på Dr Kennedy och jag såg att Dr Kennedy försökte säga något.

Det enda jag uppfattade var något i stil med: ”Förlåt, Jag tror dig” och sen somnade han in för evigt. ”Nej, Dr Kennedy! Kom igen kämpa!” Jag vände mig om mot varelsen och insåg plötsligt vad den var för något. ”Du dödade honom!” Skrek jag. Jag var rädd för varelsen men samtidigt inte.

Jag såg utgången bara en bit ifrån mig och insåg plötsligt att jag kunde fly från varelsen.

Jag fick lämna Dr Kennedy död och fastspikad på väggen i den mörka korridoren.

Jag skulle precis springa när jag kände någonting vasst borra in i mig, jag kollade varelsen i ögonen och insåg att det skulle vara det sista jag någonsin såg.

En utomjording som jag hade mött en gång tidigare, som kanske redan då hade gett mig budskapet om att det här är den sista natten.

Jag såg helt plötsligt en väldig ljus gestalt.

”Jag sa att jag skulle skydda dig, det är din tur nu”

Jag förstod ingenting om vad hon pratade om. Hon var så vacker.

Den sista natten jag någonsin upplever har kommit.

Jag kände mitt hjärta banka hårdare och hårdare.

Just nu vet jag att det finns många övernaturliga saker. Bara för att det låter helt galet eller för att just du inte har sett något av det så betyder det inte att det inte finns. Men du får tro på vad du vill, just utomjordingar är min starka tro. Någonting finns där ute, det vet jag.

Kom ihåg att även fast du tror att du är ensam så är du aldrig det.

Jag kände alltid att någonting fanns nära, jag dog inte förgäves, jag dog av att veta för mycket av sanningen.

En dag kanske är du som får uppleva den sista natten någonsin.

Dom finns

/Alice Believe ♥





XoXo
BblackStar ♥