Hittade en Novell i utkast :)
Hittade den här bland mina utkast... Tänke bara publicera den och se vad ni tycker :) (Är inte rdigerad så ni får stå t med den precis som den är)
Först hörde jag de djupa andetagen. De som skrämt mig så mycket. Jag backade mot stängslet och insåg att jag inte kommer längre än så här. Jag kände gräset under mina bara fötter. Jag orkade inte springa längre. Att fly var svårare än jag trodde. Jag kollade åt alla håll för att försöka se en flyktväg men ingenting. Bara mörka träd. Jag visste inte ens var jag befann mig.Jag ville skrika, gråta men samtidigt vågade jag inte göra ett enda ljud.
Jag hörde andetagen. De som hade varit tillsammans med mig nere i mörkret i hur länge? Dagar? Månader? Jag vet inte, jag slutade att räkna efter 16 dagar. Jag minns inte ens hur jag kom hit. Jag minns bara att jag var ute med hunden och sen så minns jag att jag i nästa ögonblick vaknade upp här. Bland döda kroppar. Bland gamla människoben. Ruttna matrester och bland ångesten. Jag mins rädsan jag hade när jag vaknade upp.
Hur stark jag kände mig, men samtidigt svag. Jag måste ta mig härifrån. bort från alla blodiga kroppar, från alla slag, från alla tomma ansiktuttryck som stirrar på mig dag in och dag ut. Som stirrar på mig med en räsla och bedjan om att få fortsätta leva. Jag flyttade mig försiktigt åt höger, försökte hitta en väg ut. Mitt ute i ingenstans.
Hur ska jag ta mig härifrån? Jag vet inte hur många de är. Tre? Fem? Jag kollade på mina blodiga ben, på mina bara armar. Smutsig av allt jord, blodig av alla slag. Mitt blonda hår hängde i ansiktet på mig. Det enda jag hade på mig var mitt lila linne och mina svarta skjorts. Det som jag hade på mig när jag var ute med hunden. Nu var de blodiga och sönderrivna.
Kläderna hängde i slamsor runt min kropp, men jag ville inte ta av mig det. Jag vet inte hur männen ser ut. Jag vet att de är män. Det har jag sett på deras skuggor. Om jag är kvar här ute länge nog, hinner det bli ljust och det blir enklare att se en väg ut. Jag vill bort härifrån. Bort från all dålig energi. Efter mig kommer de ta en annan tjej. De kommer våldta och behandla henne som skit. De kommer misshandla henne och skära henne med en kniv i ansiktet. Förstöra hennes skinn. Slå henne blodig och sen kommer de låsa in henne i en mörk bur. Långt ner i underjorden. Hon kommer sitta där, försöka dyrka upp låset med sina naglar. Gråta sig till sömns varje natt. Sitta ihopkurad som en boll och lyssna efter minsta lilla ljud. Hon kommer sitta inlåst och det enda hon får är lite vatten och torkat bröd. Det enda som kan hålla henne vid liv. Det är det de gör med varje offer de tar.
Jag är ett offer. Jag slåss för att överleva, jag kämpar och jag vill fortsätta leva. Jag satt där nere i underjorden. Smed planer, stirrade på alla döda kroppar som stirrade på mig. Jag överrumplade en av männen med sticka en nål i ögat på honom. Jag hade hittat en nål på en av de dödas kläder. Jag hade flytt upp till ljuset och nu är jag här, och jag vet inte hur länge jag har varit här. Det känns som timmar, säkert bara några minuter som gått. Livrädd för att röra mig.
Jag vet att de kommer döda mig den här gången. De kommer vrida nacken av mig eller kväva mig till döds med en plastpåse. Strypa mig med en pinne eller något ännu värre. Jag ryste av tanken. Jag sprang åt höger. In bland träden och röster hördes bakom mig, men andetagen avlägsnades. Jag började vänja mig vid mörkret. Jag såg träd som svepte förbi mig i farten. En himmel som stirrade på mig med glittrande stjärnor. Kylan fick mig att rysa, men jag frös hellre än dog. Pinnar rev mig på benen och jag försökte att inte trampa på så mycket pinnar. Mina bara fötter trampade i lera, jag sprang allt vad jag orkade. Och det är inte mycket. Det kändes som om jag skulle falla när som helst och bara somna in. I slutet av skogen borde det finnas en väg och där det finns väg finns det hjälp. Jag såg hoppet framför mig. Hur blir det att träffa Johnny igen?
Har någon märkt att jag är borta? De kanske tror att jag är död? Det här är precis som i en av de där skräckfilmerna, bara att jag tänker mer än dom. Jag såg mammas och pappas ansikten för min inre syn.
Deras leende. Hur glada de kommer bli att få träffa mig igen. Jag såg att solen höll på att gå upp i horrisonten. Snart hemma, tänkte jag. Jag hade den där känslan av att jag kommer hem sen, av att de kommer ge upp i gryningen. Jag hörde mina egna andetag. Jag försökte vara så tyst som möjligt. Rädslan av att de helt plötsligt skulle upptäcka mig skrämmer mig. Jag snubblade över en trädrot, den bara dök upp från ingenstans. Jag försökte hålla min balans, men det var svårt. Jag föll handlöst till marken och jag svalde mitt skrik. Huvudet träffade en sten. Eller en annan rot. Det var för mörkt för att kunna se. Jag slöt mina ögon i några sekunder. Var så trött på allt springande. På att fly. Bara vila en liten stund, tänkte jag.
Jag spärrade upp ögonen. Stirrade på en fortfarande mörk himmel. Stjärnorna syntes in längre, de har gömt sig bakom molnen. Jag insåg plötsligt att jag fortfarande var på väg att fly. Kände mig lite starkare, jag reste mig snabbt. Tog tag i närmsta träd för att få stöd. För att inte ramla omkull. Jag lyssnade efter ljud, men det enda jag hörde var ugglornas hoanden och kråkorna skrin. Har de gett upp? Jag blödde från....överallt men det enda, det sista jag kunde göra var att kämpa en liten stund innan jag skulle dö. tänk om de får tag på mig? Känslan av att vara jagad skrämde skiten ur mig, men vad ska jag göra åt saken? Jag bet ihop av smärta och började springa. Lyssnade noga efter motorljud. Jag sprang med tårar i ögonen. Bilder flimrade för min syn. du vet, som en film som bara spelas upp...Fast under dina ögonlock. Mitt skrik ekade i mina öron. Jag hade skrikit mycket. Hur låter min röst? Det var dagar sen jag pratade, sen jag sagt ett ord. Inte ens till mig själv har jag sagt något till.
Jag stannade upp för att lyssna efter ljud. Långt framför mig kunde jag höra en bilväg. Ett ljud som jag längtat efter att få höra. En liten bit till 0ch sen är jag hemma! Eller iallafall borta från dem.
Så fort jag närmade mig vägen såg jag ljus så starka, de var lika klara som solen. De stack mig i ögonen occh jag följde stängslet längst vägen. Jag snubblade över mina egna fötter och mina andetag var djupa. En bit fram såg jag ett hål, ett hål dom jag skulle kunna smita igenom och ta mig ut till friheten, bara några meter till. Spänningen i kroppen tycktes reagera på minsta lilla ljud, jag intalade mig att alla djur bara tillhörde djuren. Jag tog tag i stängslet och kollade på det uppskurna hålet. Jag satte foten vid kanten av det och helt plötsligt kunde jag känna starka händer som tog tag i mitt håt bakifrån, jag skrek av fruktan och försökte slita mig loss, men det var omöjligt. Personen var alldeles för stark.En andedräkt som stank av alkohol attackerade min näsa och bedövade lukten en aning.
Är det här slutet? Är det meningen att jag ska dö? Är det såhär alla ska minnas mig? Som den försvinna flickan? Som ett offer? Jag försökte fortfarande att slita mig loss. Ett par händer tog tag i min hals och hindrade mig från att andas frisk luft. Kort därefter svartnade det för mina ögon.
Var det över?
xoxo
BblackStar
Trackback
