BblackStar

Jag visste att jag inte fick vara här, mamma hade varnat mig för att gå ut,
jag visste att jag inte fick gå ut alls,inte på egen hand, men jag är ju inte
helt själv.
tänkte jag. För det var jag ju inte. Jag var med Jessie och Lloyd, men jag
kunde inte hjälpa det, mammas varningar skrek på mig, dom ville att jag
skulle hem.
Men jag ville inte, jag ville vara här, jag trivdes här. Jag ville inte tänka
på mamma där hemma, hon trodde att jag var inlåst på rummet.
Jag är trött på att bara sitta på mitt rum och läsa läxor, jag hade följd
alla mammas regler noggrant i femton år, i femton år hade jag suttit inomhus
för mamma ville att jag skulle vara "säker" Jag hade frestas att gå på
fester, men jag hade varit tvungen att följa mammas regler. Saken var den
att jag inte visste varför jag var tvungen att följa dom. Jag visste bara
att mamma ville det. Men i natt kunde jag inte motstå frestelsen att gå på
en fest. Det var magiskt att sitta mitt i rummet som var fullt med människor.
musiken dunkade i mina öron och det var ett ljud som jag var ovan vid, iallafall
om det var så högt, jag kunde nästan inte höra mina egna tankar. Någon hade
bjudit mig på dricka. Jag hade tagit emot det. Dom hade kallat det cider, men det
luktade saft så jag drack det, det smakade saft också, den var till och med lite godare
än mormors hemgjorda.Men saften gjorde mig yr, eller var det något annat? Kanske det
höga ljudet som jag var så ovan vid?
Allt det här var nytt, det var magiskt och riktigt skrämmande på samma gång.
Jag ville vara som dom här, jag ville vara som dom, jag ville ha deras mod.
Jag ville ha samma frihet. Enda gången som jag faktiskt fick gå ut var på vägen till
och från skolan, annars inte.Jag kunde höra deras blod pumpa i ådrorna.
Jag reste mig upp och skulle gå, men det var för vingligt och allting snurrade. Jag hade bara suttit
i den mjuka soffan och njutit av att vara där, ingen hade pratat med mig,
om man räknar bort Jessie och Lloyd som jag brukar hänga med i skolan. Jag hade hört
att några inte gillade dom, jag tyckte att det var konstigt eftersom dom var så roliga att umgås med.
Dom hade tankar som ingen annan hade och ett tag trodde jag att dom var något,men på doften
känner jag att dom är människor, förut avskydde jag människor,det var bara för att dom
alltid bar en skuld på sina axlar. Jag avskydde att jag levde bland dom, men nu älskar jag
kännslan av att leva bland dom. Människor är så ovetande om allting. Om dom var jag skulle
dom veta att att det övernaturliga faktiskt existerar, jag menar jag gör ju det. Jag vet att
ingen har hört talas om min sort.

Jag försökte tränga mig ut ur folkmassan och lyckades till slut, jag kände illamåendet och jag
undrar verkligen vart det kom ifrån. På vinglande ben letade jag efter vägen ut, men jag krockade med någon.
Jag föll hårt ner i golvet och skrapade upp knäet. Jag hörde att någon pratade med mig,men uppfattade inte
vad personen sa, jag kollade upp och möttes av ett par isblå ögon, håret var mörkt och ruffsigt, han log mot mig.
"gick det bra?" rösten var mjuk som samets och han hade väldigt blek hy för att vara människa.
Jag kände en varm doft komma från honom. Jag var som förtrollad och jag visste,bara visste att han inte var människa.
Han sträckte fram handen och hjälpte mig upp. Jag kunde inte annat än att stirra in i hans förtrollande ögon.
"Du ser ut att ha druckit alldeles för mycket, vad heter du?" jag släppte honom och var fast besluten att
klara mig själv. Jag började gå men benen bar inte, två starka armar var redan framme och dämpade fallet.
"Tack" sa jag. Jag hade aldrig pratat med någon förut, dom flesta trodde att jag var stum, men nu såg
jag att några stirrade på mig, hade jag sagt det där högt? "hon pratade" jag hörde deras tankar klart och tydligt,
men det enda som jag brydde mig om just nu var han som höll i mig. Det slog mig att jag inte hörde hans tankar.
Jag blev facinerad över att det kunde vara tyst någonstans där jag var, alla människor tänkte ju hela tiden,
hade han inga tankar? Det kändes som om mitt hjärta ville ta ett språng ut ur min kropp när jag kollade in i
hans ögon. "Jag är Marilyn" stammade jag fram och tvingade på mig ett leende. Han log så mycket
att han visade tänderna och jag tycktes se två spetsiga hörntänder, men det kanske bara var inbillning.
Troligtvist inte.

Som sagt: Kom gärna med förslag om vad den ska heta och kom med ideer om vad som mer kan vara med :D

XoXo
BblackStar♥