Wednesday
"En blick och osäkerheten var tillbaka, ångesten också. Det var du. Minnen flödade in i skallen. Ögonblick från när jag sårade dig och jag minns hur djupt jag ångrade mig, men du trodde mig inte. Du tror mig inte nu heller. Det var nästan som om jag kunde ta på ilskan du hade mot mig. Det högg till och det var nästan som allt var i slowmotion när du gick förbi. Av ditt ansiktsuttryck att döma så såg du scockad ut. Ja, ingen förväntas att se mig här, ingen vill se mig här. Jag ville säga något, kanske be om ursäkt för den jag var då för ett år sen. Men var det bara jag som gjorde fel? Våra blickar möttes och jag log, kanske för att få tillbaka ett leende, elelr för att visa att jag kan le trots allt dåligt. Trots den dåliga behandlig jag fått av dig och av andra. Det var inte bara jag som gjorde fel. Du gjorde också fel."
Aldrig tänkt att jag kan vara någons förebild, nu undrar jag hur jag kan vara det, vad gör jag som är så fantastiskt? Jag vet inte, jag själv kanske ser det som onödigt, som töntigt, men hur ser någon annan på saken? Det vet jag inte. Du kanske är någons förebild bara att du inte vet om det. Personen som berättade för mig att jag är hennes förebild gjorde mig väldigt glad, gjorde min kväll! Att en sån liten sak kan göra en så lycklig...Små saker gör ens liv betydelsefullt, mer än man anar.
"Du bara kom gåendes där, helt förändrad. Men jag såg fortfarande att det var du. Tajta jeans. Halvrakad skalle, kall blick och den var riktad rakt igenom mig. Jag stod där i kylan och verkade vara halvt shockadav att se dig. Jag slutade med vad jag höll på med och jag ler mot dig, jag vil så gärna säga något. Jag säger "Hej" och det enda jag får tillbaka är en blick som säger att jag borde hålla tyst. Det var ilska i den blicken, men jag såg att du kollade på mig. Jag log nervöst mot dig men du rörde inte en min. Du bara sätter dig i busskuren och låtsas som om jag inte finns, stänger mig ute. Jag hade totalt glömt bort att du hatade mig, eller inte gillade mig särskilt mycket längre. Vi var ju så nära vänner, vi berättade allt för varandra. Var det därför jag ville bort? För att alla människor som inte gillar mig finns kvar? För att mäniskor slutade acceptera mig, för att de visste för mycket om mig? Det blev helt plötsligt ännu kallare, din blick var hård och du visade inte en min, det var som om ditt ansiktsuttryck var dit målat och inte gick att förändra."
XoXo
BblackStar
Kommentarer på det här inlägget ♥
Trackback
